14 september, en månad utan dig.
varje dag väntar jag på att telefonen ska ringa, och när den väl gör det slår hjärtat några extra slag. när jag lyfter luren och hör någon annans röst kommer verkligheten ikapp. du finns inte mer, och telefonen kommer aldrig ringa på samma sätt som den gjorde förut.
den här månaden har varit den längsta i mitt liv. tiden går men mina känslor växer och blir bara starkare och starkare med dagarna som går. jag börjar nu förstå verkligheten. men ingen kan se hur stort tomrum du lämnat bakom dig. och ingen kommer någonsin förstå. även om allt verkar bra så har en del av mig dött. trots allt tycker jag det är skönt att få vara själv, låta tankarna ta mig till det stället som kallas drömmar. där jag kan se dig sitta vid köksbordet med en kopp kaffe och njuta.
du kommer alltid finnas kvar hos mig även fast ingen kan se
och jag kommer alltid minnas dig på bästa sätt
som världens finaste mormor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar