Vi skulle ju bli frisk, du och jag. Vi skulle ju kämpa tillsammans. Vad händer när jag blir ensam? Ska jag klara mig själv, sträva mot ett mål som jag vet är omöjligt att nå? Jag kämpar i motvind.
Det jag vill mest av allt nu är att vakna ur denna hemska mardröm, för snälla, säg att det inte är sant.
Min mormor som alltid suttit vid köksbordet med ett glas vatten framför sig. Hon kan väl inte försvinna, inte än, inte förens vi blivit friska.
Faktiskt så önskar jag ibland att det var jag som låg där och inte du. Det kanske är egoistiskt men jag klarar inte av att se vad tiden gör med dig. Jag klarar inte av tanken att dina ord snart bara är minnen. Att du snart bara är ett minne. Mitt vackraste minne.
Världens bästa mormor, vad ska jag göra utan dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar