allt du gör får mig att sakna det

jag minns att det bästa jag visste när jag var liten var att krypa upp i din varma säng på morgonen. höra när morfar gjorde iordning den varma oboyen som sedan skulle bli toppad med alldeles för mycket grädde. få känna din speciella doft och bara ligga kvar i sängen och mysa.

jag väntar på att något jag verkligen inte vill ska hända, den jobbigaste väntan jag någonsisn varit med om. vad gör jag när den stunden jag väntat på kommer? det gör ju ont i hjärtat av bara tanken på att gå hem till mormor och morfar, utan att du är där. utan att jag möts av att du sitter vid köksbordet med ett glas vatten framför dig. det gör du ju jämt, och du kan väl inte bara försvinna?

vem ska nu ringa dagligen och fråga hur jag mår, småprata lite, få berätta om min dag och sedan höra om din.

du som alltid har varit nära till hands, funnits till och lyssnat, varit världens bästa mormor helt enkelt. det är jobbigt att se hur du sakta är påväg att lämna den här världen för en annan. jag vet att du inte vill bli 100, men ibland önskar jag att det inte fanns något slut. inga ofrivilliga farväl.